![]()
Jag träffade Torkel Rasmusson som en gång var sångare i Blå Tåget,
Torgny Sjöstedt som var med i Love Explosion
och Thomas E Frank gitarrist och sångare i Den Stora Vilan,
i en repa i Kungstens industriområde.
De skulle spela tillsammans ett par dar senare på Konstepidemin.
Denna kvällen hade de sin enda ordentliga genomgång av låtarna.
Torkel Rasmussons repertoar från Blå Tåget och senare material.
Jag gick och kollade på spelningen och det var tjockt med folk.
Tyvärr har jag tappat bort mina anteckningar som jag skrev under kvällen.
Men jag tror att det var något om att Torkel Pettersson var en mästare
på atonal snubblande frigjord sång. Att de en kort stund lät som Velvet Underground,
att Wartel gjorde lysande insatser på sina blåsrör,
att Thomas E. Frank verkade vara den som samlade ihop det ibland lite ostyriga gänget,
som den klippa han är. Torgny såg ut att ha stenkoll på Torkel,
som om han var rädd att han skulle tuppa av närsom.
Annars var det en oerhört avslappnad tillställning.
Det är tydligt att Torkel Rasmusson gör som han vill, hela tiden, en underbar anarkist.
För att återgå till kvällen då jag hade ett samtal om Blå Tåget och annat,
med Pettersson, Frank och Sjöstedt.
Wartel låg ner på golvet och tog en tupplur istället för att vara med och snacka.
Hanna: Jag läste att Blå Tågets första spelning var på en Andy Warhol-vernissage på Moderna Museet.
Torkel: Ja, det va Blå Tåget, eller vad det var, vi började nångång ungefär i den vevan
och det var ju faktiskt femtio år sedan. Egentligen var ju huvudattraktionen Pärson Sound.
Torgny: Träd Gräs och Stenar
Torkel: Eller om de hade börjat kalla sig för International Harvester, det kommer jag inte ihåg,
det var egentligen deras spelning, men så fick vi också va med lite grann,
och vi gjorde ju inte nån stor succé. Det var väl inte många som hörde oss.
Det är en utställning nu på Moderna Museet som jag faktiskt inte har vart på,
som dokumenterar den där utställningen från 1968, där lär också finnas foton som föreställer oss.
Då spelade vi bl a en slags ur-version av Tores låt om Rickards Sandler.
Hursomhelst detta är mer kuriosa, skulle jag vilja säga.
Hanna: Jag älskar kuriosa.
Torkel: Men sen började vi hålla på, prova mer och mer, Tore Berger hade en ateljé i Hagalund i Stockholm.
Det var ju Tore, Leif Nylén , jag , Mats G Bengton, Roland Keijser, till att börja med.
Så höll vi på där, de som kunde spela något så när var ju Mats och Roland,
men vi andra kunde inte så mycket.
Torgny: Ni hade väl spelat klarinett både du och Tore?
Torkel: Ja, Tore spelade och jag kunde lite grann klarinett också men Tore var väl mera inne på det.
Hursomhelst höll vi på där och det var ju väldigt trevande skulle man kunna säga.
Precis som för många andra så knäppte det till på nåt sätt sommaren -68.
Så blev vi då marxister hux flux. Så började vi skriva lite såna låtar och vi fick möjlighet att göra en radiopjäs.
Vi kom ju alla ihop från nån slags avantgardistiskt hörn av kulturen,
vi hade lite såna kontakter också. Så vi fick möjlighet att göra en radiopjäs
och den kom att handla om Saltsjöbadsavtalet, om du vet vad det är?
Hanna: Nä, jag är inte insatt i det.
Torkel: Det handlar om klass-samarbete osv, det var ett tema som låg i tiden.
Vi gjorde en ganska fräck grej där som hette
Det var nåt i görningen på Heartbreak Hotel Saltsjöbadet.
För det var på Grand Hotel Saltsjöbadet de träffades – LO och Svenska Arbetsgivarföreningen.
Vi gjorde då ett antal låtar, en slag skojig grej kring detta som sändes i radion.
Då fick vi med ett antal låtar, det var det som var poängen.
Av de låtarna plus nåra till så gjorde vi en platta som hette Tigerkaka
som kom ut på MNW i Waxholm och då var ju inte MVW nåt sånt där proggbolag men det blev det väldigt snabbt.
Hanna: Så det var det radioprogrammet som var själva upprinnelsen?
Torkel: Nja, det var inte upprinnelsen till att vi spelade men det genererade ett antal låtar som
sen kom att va stommen på vår första platta, så var det.
Det har skrivits en hel bok om detta som heter
Tidens Rififi – Historier om Blå tåget. Den kan du läsa.
Hanna: Detta är för dem som inte orkar läsa boken.
Torkel: Jo, jag förstår, Jag själv kom igång, och sen började den så kallade musikrörelsen att växa och Waxholm
blev lite ett centrum och Gärdes fester och allt sånt där ,va hette de?
Love Explosion dök upp där också bland många andra
och det där växte och man skaffade distribution och så var det olika musikfester runtom i landet,
och vi gjorde nåra plattor till och i början hette vi Gunder Hägg.
Sen var vi tvungna att byta namn och då blev det av nån anledning Blå Tåget så gjorde vi nåra plattor till.
Hanna: Förlåt, där har jag en fråga. Gunder Hägg tyckte inte om det?
Torkel: Nej, han tyckte inte om det. Han hade ju då blivit pälshandlare i Malmö
och var inte alls nån vänsterradikal, utan tvärtom, däremot har han en son som Göran Hägg
som är en ganska framstående konstnär, som har gjort många bra grejer faktiskt,
han tyckte då att pappa var dum.
Hanna: Har han ursäktat sin pappa för det här då eller?
Torkel: Ja lite grann äsch, de spelade inte så stor roll. Vi bytte namnet.
Torgny: Men först hette ni Sound of Music.
Torkel: Ja vi provade olika namn tex Gorillaorkestern.
När vi spelade på Moderna Museet tror jag vi hette Tjalles Horizont, det var så där, man hittade på lite.
Hanna: Ni hade ingen connection med Andy Warhol?
Torkel: Nej, nej inte alls, jag vet inte om jag hälsade på honom.
Torgny: Var han där?
Torkel: Jag tror han var på vernissagen.
Tja ungefär så, så gjorde vi ett antal plattor och så slutade vi typ -74.
Torgny: Jag har ju läst boken, där står att ni hade nån spelning i Skåne,
det är väl Leif Nylén som skriver att på bussen på vägen hem sa du plötsligt
– Nä, nu tycker jag att vi slutar. Och så gjorde ni det.
Torkel: Ja, så var det. Man kände att nu hade man gjort det, på nåt sätt.
Så det var ingen som sa emot.
Vi gjorde en platta som hette Sloxfox, det var den sista.
Och så gjorde vi iofs en liten comeback runt 1980 på en Teater som hette Fågel Blå,
det passade ju bra till Blå Tåget. Då gjorde vi en dubbel-LP på det faktiskt, en live-platta.
Sen gjorde vi nåra enstaka spelningar som var halvdana, vi blev ombedda att spela.
Men sen började vi på riktigt igen nån gång -95 då gjorde vi nya låtar och så spelade vi in en platta eller cd var det ju då,
som hette Moderna Material som kom 2000 tror jag,
sen gjorde vi en till som hette I tidens Rififi , sen dog folk.
Först dog Mats G Bengtson 2005, sen dog Kjell Westling, så bandet var slut alltså.
Vi hade ingen lust att fortsätta med nya medlemmar.
Hanna: En vän till mig, en poet, undrar va du har för känsla för låten Staten och kapitalet idag?
Ja, den hette ju inte Staten och kapitalet
Torkel: Nä, jag vet vad det är för låt. Det var jag som sjöng den.
Av nån anledning slog den an hos många men det var ju egentligen först
när Ebba Grön tog sig an den och gjorde om den lite grann .
Och sen har den valsat runt på olika håll.
Den ena handen vet inte vad den andra gör eller gör Staten och kapitalet
Det finns ju mycket att säga om Blå Tåget iofs.
Tore och jag har var och en på sitt håll fortsatt att göra låtar.
De låtar som vi nu ska köra här på Konstepidemin är väl inte så många Blå Tåget låtar?
Torgny: Ett par stycken är det.
Torkel: Sen är det låtar jag har gjort på andra håll . vi hade senare ett band som hette Stockholm Norra.
Vi gjorde en platta och ifrån den sjunger jag en låt.
Jag gjorde tre plattor strax efter vi la av med Blå Tåget och sen på 80-talet
och så har jag gjort nåra plattor på 00-talet också.
Hanna: Idag lyssnade jag lite på en soloplatta du har gjort, en låt som hette Ljus.
Torkel: Ja det är min senaste platta.
Hanna: Det lät väldigt lugnt samtidigt som det var förvirrande.
Flippat och lugnt på samma gång, kan man säga.
Torkel: Ja, det kan man säga. Om man vill. Ja varför inte? Jag tycker själv att det är väldigt fin musik,
och det är nåra fantastiska musiker som spelar på den plattan.
Hanna: Du har också jobbat som journalist, tycker du att det är svårt att kombinera ett konstnärskap med att va journalist?
Torkel: Jag vet inte. Under mitt långa liv har jag inte jobbat som journalist så många år,
under 15 år kanske, då höll jag inte på så mycket med musik, men sen slutade jag på DN
och då gjorde jag mycket mera. Då gjorde jag de där plattorna med Kjell Westling.
och jag har skrivit diverse diktsamlingar också, teater. Har gjort lite av varje faktiskt.
Hanna: Så det blev aldrig nån krock för dig mellan de världarna?
Torkel: Nä inte världarna, i så fall var det mera tidsmässigt, jag är inget energiknippe,
jag kan inte göra hur mycket som helst, annars är det väl inget problem, tycker jag.
Hanna: Va kom det sig att ni började spela tillsammans nu då?
Thomas: Det började väl med att vi spelade med Tore, nåra konserter,
och sen träffade vi Torkel på Tores 80-års kalas i Stockholm.
Hanna: Du spelade med Love Explosion, kände ni varann på den tiden?
(här åsyftas sent 60-tal)
Torgny: Vi var ju väldigt mycket yngre, minst fem år yngre, vi kände oss mycket yngre haha
Då när vi började spela hade vi knappt gått ur gymnasiet.
Vi fick ju mkt hjälp från Blå Tåget.
Hanna: Ni hade mkt respekt för Blå Tåget?
Torgny: Jag och Bosse Berntsson, han som är köksmästare när vi ska spela på Epidemin
han och jag var ju på eran konsert på Konsthallen 1967.
Torkel: Då gjorde vi vår första turne. Vi var i Lund först, det var totalt misslyckat och sen kom vi till Gbg
och då kom det plötsligt folk, det var på KONSTHALLEN.
Torgny: Det var då Carl-Erik Hammarén hade det.
Torkel: Jag tror att Ingmar Glanzelius skrev en recension i GP eller Handelstidningen, var det väl .
Torgny: Jag minns det som att det var väldigt bra, det var väl lite tunnt ljud sådär
men låtarna gick ju hem och så hade ni tryckt upp låtarna, det var stencilhäften med alla texter.
Det var ju så enkla låtar så de satte sig direkt. Jag kommer ihåg att jag och Bo gick ju hem från konserten och sjöng låtarna.
De satte sig på en lyssning. Låt mig få leva, jag vill inte dö och de här som är på första skivan.
Hanna: Är det första gången du spelar med Torkel och gör de här låtarna?
Det måste kännas speciellt då?
Torgny: Ja det är jättekul.
Torkel: För mig är det väldigt kul. Jag är väldigt sällan ute och sjunger.
Det kanske blir nåra låtar nånstans. Men nu ska vi ha ett helt program . Det var jättelängesen.
Jag gjorde nåra såna grejer med Kjelle och David Härenstam som är med på den där plattan.
Vi körde nåra gånger en sån här föreställning, men det är fan tio år sen.
Sen har jag gjort lite låtar på Rönnels. I Stockholm finns det ett antikvariat som heter Rönnels,
som jag inte vet om du känner till?
Hanna : Jo, jag har vart där.
Torkel: Jag har gjort många grejer där, inte minst bokreleaser.
Men det har aldrig varit många låtar på en gång.
Så för mig är det ett vågspel att se om jag klarar av det, jag märker att jag redan är lite hes.
Hanna: När jag satt i köket och lyssnade på ert rep så tänkte jag på att du och Thomas
sjunger lite på samma sätt, samma ton kan man säga, tänkte ni på det?
Din fru tyckte också det.
Thomas: Nu, det lilla jag sjöng nu?
Hanna: Ja det är lite halvfalsett, liksom. Ni är lite lika, helt enkelt.
Torkel: Kanske det.
Hanna: Har ni haft samma sångpedagog?
Thomas: Ja, den astrala sångpedagogen.
Torgny: Men om jag får ställa lite frågor nu också?
Hade du sjungit nåt innan Blå Tåget?
Torkel: Nä, jag var befriad från sång i skolan. Jag tyckte det var skönt att slippa va med på musiklektionerna.
Torgny: Men lyssnade du mycket på musik som barn?
Torkel: Jag lyssnade mycket på musik nära jag växte upp, mest jazzmusik. Och sen popmusik
Och rockmusik. Jag hade inga tankar på att börja sjunga, utan det var när vi satte igång.
Det var Tore och jag som blev sångarna och Tore hade väl inte heller sjungit
Torgny: Ni är ju båda två väldigt melodi-säkra.
Torkel: Tore Berger och Leif Nylén var ju barndomsvänner från Saltsjöbaden, och jag lärde känna Leif redan 1960.
Då var jag nitton och Leif var tjugoett. Och sen har vi hållit på och samarbetat med olika grejer.
På 60-talet gjorde vi en litterär tidskrift med nåra andra som blev rätt framgångsrik.
Och så höll vi på med lite avantgardistiska grejer och ditt och datt. Så började jag på Bonniers och det gjorde Leif också.
Och sen så jobbade jag på DN, så vi har följt varann och gjort olika grejer, inte bara musik.
Sen dog ju Leif. Först var det Mats som dog, sen var det Kjelle och sen var det Leif som dog för två år sedan.
Jag är ju 77 nu, så folk dör ju runtomkring en, tyvärr.
Hanna: Du får spela med de här unga musikerna nu då, det är trösten.
Torkel: Ja, det är fantastiskt. Det är kul, väldigt kul.
Hanna: Thomas, detta kanske är musik som har påverkat dig en del.
Thomas: Jag lyssnade mycket på Blå Tåget när jag var yngre.
Torkel: Hur kommer det sig, du är ju så pass ung?
Thomas: Vi var liksom intresserade av skivor, så vi började hänga i skivaffärer och köpte mycket skivor.
Mycket svenska gamla skivor. Så vi lyssnade på allt det som kom ut i stort sett
Så fastnade man för vissa grupper. Lite så.
Hanna: Vad tyckte du om hos Blå Tåget?
Thomas: Dels texterna så klart men även hur musiken var, lekfullt, liksom.
Kändes rätt improviserat och spontant. Det var inte fusion-band.
Hanna: Kände du att det var ett politiskt band eller var det mer tidsandan
– att men använde politiska element i konsten.
Torkel: Det var väl både och. Vi var ju inte som de tuffaste Göteborgsbanden,
men vi hade ju många politiska låtar och sen hade vi helt andra då, kärlekssånger eller vad som helst.
Hanna: Kunde det va provocerande då att ni inte höll en linje?
Torkel: Det var väl isåfall SKP och såna där, det fanns ju nåra rigida vänstertyper
men vi spelade ju på Sprängkullen, de här vänsterställena här,
vi hade en bra publik i Göteborg, kanske bättre i Göteborg än i Stockholm.
Det kom folk och de uppskattade det.
De som inte gillade vår linje gick väl inte dit,
R:are gick väl inte dit, de tyckte väl att vi var småborgerliga dumskallar, inte vet jag.
Inlägget Ett samtal med Torkel Rasmusson, Torgny Sjöstedt och Thomas E Frank om Blå Tåget & Gunder Hägg bland mkt annat dök först upp på Göteborg Nonstop.
